Men jag är inte sen att gå till motattack, trots att det är en evig kamp som jag inte kommer kunna vinna utan frostens hjälp under senhösten. Men skam den som ger sig...
Under fyra timmar kämpar jag, och det är med brända axlar, ömmande händer och såriga knän som jag ger upp kampen för denna gång.
Nu råder det vapenvila för några dagar. Men snart är dom där igen, gulingarna, i varje spricka och vrå som de kan komma åt... en evig kamp!
Tänk vad det gör när man får bort lite ogräs bra jobbat:)
SvaraRadera